Människan har kommit långt. Under många hundratusentals år har vi utvecklats från att vara ett enkelt djur till att bli en allt mer komplex varelse som formar sin omgivning med händer och en vilja av stål. Vi är så långt utvecklade att vi tror oss stå över naturen. Så är det ju självfallet inte. Vi är beroende av naturen, av jorden, av planeten.

Naturen är inget separerat från oss…Vi har förlorat kontakten med oss själva

Men vi är fortfarande en del av biologin som utvecklats på just den här planeten. Vi är inte mer gudomliga nu än den varelse som dumdristigt nog vågade sig upp ur vattnet första gången. Vi har bara några fler nervsynapser.

Människan är en biologisk varelse, likt allt annat levande här, på den lilla ljusblå punkten i ett mörkt och kallt universum. Vi är en del av naturen och naturen, livet, är i mina ögon vacker. Jag tror att jag mer eller mindre omedvetet alltid kommer tillbaka till naturen, eller i alla fall berör den, i mina texter.

Det riktigt makalösa med naturen är att den aldrig står still, den utvecklas, varierar sig och kommer på nya sätt att överleva. Oavsett människans klurighet och intelligens överträffas vi alltid av naturens sätt att göra saker på. Den har ju varit här lite längre tid än vi, och gjort många misstag på vägen. Den är nog inte färdig med sina misstag, utan mer gjort sina misstag till en del av processen. Naturen har ju tiden på sin sida. Inte som oss människor, som lever ändliga liv i ett oändligt universum.

Ändliga liv i ett oändligt universum

Kanske är det därför vi människor formar vår värld med så stor vilja? Vi har liksom på känn att tiden är knapp. Tiden i sig är en så stor begränsning för oss, och vår drift att skapa värde är så stor.
Naturen, å andra sidan, hittar inget egenvärde i att skapa värde för någon. Den är bara där, lever och ser vad som händer. Det tycker jag är inspirerande.